Två veckor i Kambodja gick snabbt, och jag är redan tillbaka i Peking. Tiden i Kambodja gick nästan helt åt fotografi, men även om vi fotograferade mycket, så är de kontakter man lyckas få i landet viktigare, ibland korta bekantskaper, men också en del kopplingar som gör det roligare att komma tillbaka en andra gång.
Uppsummerat måste jag säga att det här är en av de allra bästa resor jag har gjort, eftersom jag hade det väldigt bra under själva resan, samtidigt som den gett mig en del nya perspektiv. Samtidigt är det så att just för att resan kostar vad den kostar så dröjer det ganska säkert ett (troligen rätt så långt) tag innan jag unnar mig en ny liknande resa.
En viktig lärdom från resan är att även om man tar mycket foton, så är det viktigt att först etablera en kontakt med den man tar foton på. Gavin Gough, en av våra lärare på resan, formulerade det som att "om du själv uppfattar det som att du smyger fram till, och/eller stör den du tar foton på, så gör du förmodligen det".
Därför måste man skapa den första kontakten med den man tar foton på, och just därför är det verkligen viktigt med ett intresse av människorna och kulturen på den plats man reser till, om man vill bli en bättre fotograf (åtminstone resefotograf / dokumentärfotograf / fotojournalist).
Det hindrar förstås inte att det finns ögonblick som det är omöjligt att fånga på bild om man inte råkar ha kameran uppe i just rätt ögonblick.
Några av de starkaste minnena från resan kommer att bli:
1. Gruppen. 14 personer, där jag var yngst. En blandning av folk från olika länder som nästan alla har rest mycket, och alla var generellt sätt mycket positiva, och hade också en väldigt bra inställning till att vara ute och resa och lära känna nya människor. Men, samtidigt var många av deltagarna i gruppen i princip ekonomiskt oberoende, och i genomsnitt verkade de mycket bra på att utnyttja den frihet det innebär.
2. Inspiration till att fotografera mer, från lärarna, andra deltagare i gruppen, och de platser vi varit på.
3. Skolor, den i Siam Reap, en slumskola i Battambang och en cirkusskola i Battambang.
4. Fängelset S-21, där Chum Mey, en av 3 som idag är överlevande från fängelset berättade sin historia. Det är ett unikt dokument och det var en gripande historia att höra i första person, även om det lite förtogs av hur ivriga många i gruppen var att ta bilder på honom medan han berättade sin historia. Ett läge där det hade varit logiskt att lyssna först och fotografera sen.
5. Människorna, som välkomnade oss in i sina hem och i sina liv. I västvärlden kan man inte fråga någon man känt i fem minuter om man får komma och titta på hur de eller deras familj bor, eller om man får komma in i deras hus - i alla fall inte som regel. Eller att gå in på en spannmålsfabrik och röra sig helt fritt bland maskiner som är igång.
6. Den "kulturkrock" det innebar för mig att bo på fina hotell och unna mig lite vardagslyx. Jag är så van att resa som backpacker, och hitta det billigaste boendet och äta ganska enkel mat. Men här kombinerade vi lyx med att titta på det lokala livet. Det kändes för mig som lite av en motsägelse, men det var värt att unna sig en gång, inte minst för att få lite nya perspektiv.
Jag jobbar igen sedan i tisdags i förra veckan, och det är fortfarande lugnt här, nästan som om det vore sommarstängt. Många är ute på semester, och allvaret börjar nog knappast förrän den 1 september, även om en del kommer tillbaka tidigare än så.
tisdag 2 augusti 2011
tisdag 19 juli 2011
Fotokurs i Kambodja
Jag kom till Kambodja för att lära mig mer om fotografi. Den första veckan här har varit otroligt intensiv, och det nästan enbart på ett positivt sätt, även om det ibland också lite tar bort känslan av att vara på semester.
Totalt har vi haft inte mindre än 5 lärare, på 14 deltagare. Huvudläraren Karl Grobl är fotojournalist som mest arbetar med att göra reportage åt NGO:er. Gavin Gough och Matt Brandon är snarare resejournalister, och Marco Ryan är fotograf och duktig på att göra hemsidor och på social media. Dave Perkes var med under en del av tiden i Siam Reap, där han bor, och han har använt mycket tid på att fotografera och undersöka Angkor Wat och omkringliggande tempel.
Hittills är det Karl och Gavin som har lärt mig mest. Karl har lärt mig mycket om komposition och om att hitta nya vinklar. Båda två har lärt mig mycket om vilken inställning man ska ha till fotografi.
Vi har haft möjlighet att besöka Angkor Wat, den viktigaste turistattraktionen i Kambodja vid två tillfällen. Men det har inte varit någon viktig del av resan, utan det har mer varit ett slags måste, eftersom det skulle kännas konstigt att åka till Kambodja utan att se Angkor Wat (liksom det är konstigt att jag ännu inte besökt Terrakottaarmén i Xian efter snart 3 år i Kina).
Det är i stället helt andra saker som jag tar med mig från den första veckan.
Att berätta en berättelse - Det är här det starkaste fokuset har legat. Den första veckan har varit en ganska speciell, med fokus på fotojournalistik, det vill säga att berätta en historia med hjälp av bilder, och i vårt fall tillhörande ljud.
Det vill säga, målet och slutresultatet av av vara ute och fotografera är inte en enskild bild att hänga på väggen, utan en serie av bilder eller ett dokument som berättar en historia. Ofta kan dessa historier vara relativt enkla människoöden, men det går om man är skicklig att berätta dessa historier mycket kraftfullt.
Att skapa kontakt - Lärarna är extremt duktiga på att skapa kontakt med den de vill ha som subjekt för sitt foto. För det allra mesta bygger det på ett genuint intresse av att förstå mer om landet och kulturen, i stället för att bara på avstånd observera den.
Att i ett tempel gå fram till en munk som utdelar välsignelser och bara sätta sig ner och hälsa, innan de tar upp kameran. Ibland säger de något ord på det lokala språket, men ofta är det rent symbolspråk. Därefter, när de skapat denna kontakt tar de upp kameran och börjar fotografera. De brukar visa bilder för den de tar foton på, och flera har också med sig en liten skrivare eller polaroidkamera för att skriva ut bilder i de fall de stannar länge på något ställe för att skapa bilder. Det fungerar både som ett sätt att bryta isen, och också för att man själv ska slippa känna en skuld för att man tar någonting ifrån den man tar bilder på, utan att ge något tillbaka.
Några av deltagarna har till och med varit med på en liknande resa tidigare, och en har skrivit ut ett hundratal av sina gamla bilder, huvudsakligen personporträtt, som hon delar ut till de hon tagit bilderna på i de fall vi träffar de igen under resan. Eftersom så många här i Kambodja (speciellt på landsbygden) nästan alltid är hemma i sina hus har det gått bättre än vad man hade kunnat tro.
Speciellt Karl går ofta extremt nära sina subjekt med kameran, ibland så nära som 20 eller 30 centimeter. Han har vid några tillfällen gått i små fabriker (t.ex. en isgrossist) på landsbygden och början visa och rört deras maskiner. Till en början kan det kännas lite oförskämt, men efter att vi varit i ett antal liknande situationer håller jag till stora delar med honom i hans synsätt. Han brukar säga att ingen ser det som oförskämt, utan att de bara tycker det är spännande och blir nyfikna på honom. Ofta leder det till en dialog där han också får möjlighet att ta fler bilder. Det hjälper förstås att han generellt är extremt nyfiken på lokala seder och bruk, och verkligen har tagit sig tid att sätta sig in i det lokala livet på landsbygden.
Intensitet - De flesta morgnar har vi gått upp mellan 5.30 och 5.45, och vi har ätit middag på kvällen först 19.30, och ibland senare. Det har aldrig varit någon stress med att äta, men i och med att vi varit ute och tagit foton under tidiga morgnar och eftermiddagar (då ljuset och vädret är som bäst) och dessutom haft genomgångar under mitten på dagen, så har dagarna kännts både långa och mycket intensiva. Det känns som om jag redan varit i Kambodja i två veckor snarare än en.
Bildbehandling och organisation - Det har varit lite fokus på hur man efterbehandlar och organiserar bilder i datorn, och också på hur man gör backup. Det är något som jag inte trodde att jag skulle tycka var så intressant, men det har ändå gett mig en del nya insikter.
Det jag har varit lite besviken på är att det har varit lite fokus på komposition och ljus, två av de viktigaste aspekterna som man måste förstå för att ta estetiskt tilltalande foton. Men, när vi är ute och tar foton kan vi ställa frågor om nästan allt, så jag har fått en del hjälp när det gäller det också.
Totalt har vi haft inte mindre än 5 lärare, på 14 deltagare. Huvudläraren Karl Grobl är fotojournalist som mest arbetar med att göra reportage åt NGO:er. Gavin Gough och Matt Brandon är snarare resejournalister, och Marco Ryan är fotograf och duktig på att göra hemsidor och på social media. Dave Perkes var med under en del av tiden i Siam Reap, där han bor, och han har använt mycket tid på att fotografera och undersöka Angkor Wat och omkringliggande tempel.
Hittills är det Karl och Gavin som har lärt mig mest. Karl har lärt mig mycket om komposition och om att hitta nya vinklar. Båda två har lärt mig mycket om vilken inställning man ska ha till fotografi.
Vi har haft möjlighet att besöka Angkor Wat, den viktigaste turistattraktionen i Kambodja vid två tillfällen. Men det har inte varit någon viktig del av resan, utan det har mer varit ett slags måste, eftersom det skulle kännas konstigt att åka till Kambodja utan att se Angkor Wat (liksom det är konstigt att jag ännu inte besökt Terrakottaarmén i Xian efter snart 3 år i Kina).
Det är i stället helt andra saker som jag tar med mig från den första veckan.
Att berätta en berättelse - Det är här det starkaste fokuset har legat. Den första veckan har varit en ganska speciell, med fokus på fotojournalistik, det vill säga att berätta en historia med hjälp av bilder, och i vårt fall tillhörande ljud.
Det vill säga, målet och slutresultatet av av vara ute och fotografera är inte en enskild bild att hänga på väggen, utan en serie av bilder eller ett dokument som berättar en historia. Ofta kan dessa historier vara relativt enkla människoöden, men det går om man är skicklig att berätta dessa historier mycket kraftfullt.
Att skapa kontakt - Lärarna är extremt duktiga på att skapa kontakt med den de vill ha som subjekt för sitt foto. För det allra mesta bygger det på ett genuint intresse av att förstå mer om landet och kulturen, i stället för att bara på avstånd observera den.
Att i ett tempel gå fram till en munk som utdelar välsignelser och bara sätta sig ner och hälsa, innan de tar upp kameran. Ibland säger de något ord på det lokala språket, men ofta är det rent symbolspråk. Därefter, när de skapat denna kontakt tar de upp kameran och börjar fotografera. De brukar visa bilder för den de tar foton på, och flera har också med sig en liten skrivare eller polaroidkamera för att skriva ut bilder i de fall de stannar länge på något ställe för att skapa bilder. Det fungerar både som ett sätt att bryta isen, och också för att man själv ska slippa känna en skuld för att man tar någonting ifrån den man tar bilder på, utan att ge något tillbaka.
Några av deltagarna har till och med varit med på en liknande resa tidigare, och en har skrivit ut ett hundratal av sina gamla bilder, huvudsakligen personporträtt, som hon delar ut till de hon tagit bilderna på i de fall vi träffar de igen under resan. Eftersom så många här i Kambodja (speciellt på landsbygden) nästan alltid är hemma i sina hus har det gått bättre än vad man hade kunnat tro.
Speciellt Karl går ofta extremt nära sina subjekt med kameran, ibland så nära som 20 eller 30 centimeter. Han har vid några tillfällen gått i små fabriker (t.ex. en isgrossist) på landsbygden och början visa och rört deras maskiner. Till en början kan det kännas lite oförskämt, men efter att vi varit i ett antal liknande situationer håller jag till stora delar med honom i hans synsätt. Han brukar säga att ingen ser det som oförskämt, utan att de bara tycker det är spännande och blir nyfikna på honom. Ofta leder det till en dialog där han också får möjlighet att ta fler bilder. Det hjälper förstås att han generellt är extremt nyfiken på lokala seder och bruk, och verkligen har tagit sig tid att sätta sig in i det lokala livet på landsbygden.
Intensitet - De flesta morgnar har vi gått upp mellan 5.30 och 5.45, och vi har ätit middag på kvällen först 19.30, och ibland senare. Det har aldrig varit någon stress med att äta, men i och med att vi varit ute och tagit foton under tidiga morgnar och eftermiddagar (då ljuset och vädret är som bäst) och dessutom haft genomgångar under mitten på dagen, så har dagarna kännts både långa och mycket intensiva. Det känns som om jag redan varit i Kambodja i två veckor snarare än en.
Bildbehandling och organisation - Det har varit lite fokus på hur man efterbehandlar och organiserar bilder i datorn, och också på hur man gör backup. Det är något som jag inte trodde att jag skulle tycka var så intressant, men det har ändå gett mig en del nya insikter.
Det jag har varit lite besviken på är att det har varit lite fokus på komposition och ljus, två av de viktigaste aspekterna som man måste förstå för att ta estetiskt tilltalande foton. Men, när vi är ute och tar foton kan vi ställa frågor om nästan allt, så jag har fått en del hjälp när det gäller det också.
torsdag 7 juli 2011
Visum och uppehållstillstånd
Arbetsvisum till Kina är en komplicerad fråga. När man börjar ansöka måste man vara utanför Kina (i mitt fall Hong Kong) men efter att man kommer tillbaka med sitt arbetsvisum måste man också ordna ett uppehållstillstånd.
Jag var i Hong Kong för två helger sedan (24-28 juni). Från början var tanken att jag och Yawei skulle åka den här gången, men Yawei har inte "visum" för att åka till Hong Kong, och hon måste ordna ett sådant i sin hemprovins, vilket inte är så komplicerat, mer än rent logistiskt.
Min resväg blev Guangzhou - Macau - Hong Kong - Shenzhen för att spara lite pengar på resan, få tid att träffa min kompis i Guangzhou och också få lite sightseeing i Macau och Hong Kong. Macau är en liten favorit för mig i Asien, särskilt de små portugisiska gatorna på ön Taipa men också några bakgator nära den stora kyrkfasaden som på ett sätt blivit emblem för Macau, som på ett förtjänstfullt sätt kombinerar portugisisk och kinesisk stil. På Taipa kan man också äta utmärkt portugisisk mat (inklusive skaldjur) till med europeiska mått mätt mycket rimliga priser. Jag var också en första gång på ett Macauesiskt casino, och de blir fler och större för varje år som går.
Enda nackdelen med Macau är att det är svårt att hitta billiga hotell där, men standarden är ändå generellt mycket hög, och hotellrummen stora och fina.
I Hong Kong bodde jag på ett utmärkt hotell som heter Butterfly (on Morrisson).
Hong Kong har jag börjat tycka bättre om efter att ha blivit visad runt lite, och den här gången var det ett besök på Stanley som ligger en bit söderut på Hong Kong-ön som var den största behållningen. Där åt jag utmärkt västerländsk mat på det lilla Café de Paris, som låg på tredje våningen i ett av husen på matgatan. Passade också på att ta en liten promenad ner vid sandstränderna, som imponerar i en stad som Hong Kong, men fortfarande har svårt att mäta sig med Medelhavet (eller ens med Skåne för den delen).
Åt också malaysiskt, sushi och dim-sum vid olika tillfällen - Hong Kong är inte på något sätt den billigaste staden att leva i, men standarden är generellt mycket hög och mat är ofta mycket prisvärd.
Personen i disken där man ansöker om visum var det oförskämdaste biträde jag någonsin mött, och det verkar som att Hong Kong har ett rykte om att det är så generellt. Servicen är dock fortfarande rimligt snabb. Jag misstänker att ett skäl kan vara att ganska många försöker att fuska eller använda falska eller normalt ogiltiga dokument för att få arbetstillstånd eller business-visum till Kina. Det är något som blivit mycket svårare på senare år, men lika svårt är att förstå Kinas visumpolicy, som verkar ändras från månad till månad.
Efter återkomst till fastlandet via Shenzhen (flyget var försenad så jag nådde Peking 03.30 på onsdagsmorgonen) gick jag tappert och arbetade morgonen efter.
Jag hade missuppfattat termen arbetsvisum, och inte tidigare insett att man måste ordna ett uppehållstillstånd så snart man kommer tillbaka till Kina för att kunna åka ut igen. Så blev det ganska stressigt, men idag står jag med uppehållstillstånd, redo att åka till Kambodja, en hälsokontroll och några gråa/vita hårstrån rikare.
På söndag bär det av. Jag ska hinna packa och ordna några småsaker till kameran, men orosmomenten är borta, och jag är redo att åka iväg :)
Jag var i Hong Kong för två helger sedan (24-28 juni). Från början var tanken att jag och Yawei skulle åka den här gången, men Yawei har inte "visum" för att åka till Hong Kong, och hon måste ordna ett sådant i sin hemprovins, vilket inte är så komplicerat, mer än rent logistiskt.
Min resväg blev Guangzhou - Macau - Hong Kong - Shenzhen för att spara lite pengar på resan, få tid att träffa min kompis i Guangzhou och också få lite sightseeing i Macau och Hong Kong. Macau är en liten favorit för mig i Asien, särskilt de små portugisiska gatorna på ön Taipa men också några bakgator nära den stora kyrkfasaden som på ett sätt blivit emblem för Macau, som på ett förtjänstfullt sätt kombinerar portugisisk och kinesisk stil. På Taipa kan man också äta utmärkt portugisisk mat (inklusive skaldjur) till med europeiska mått mätt mycket rimliga priser. Jag var också en första gång på ett Macauesiskt casino, och de blir fler och större för varje år som går.
Enda nackdelen med Macau är att det är svårt att hitta billiga hotell där, men standarden är ändå generellt mycket hög, och hotellrummen stora och fina.
I Hong Kong bodde jag på ett utmärkt hotell som heter Butterfly (on Morrisson).
Hong Kong har jag börjat tycka bättre om efter att ha blivit visad runt lite, och den här gången var det ett besök på Stanley som ligger en bit söderut på Hong Kong-ön som var den största behållningen. Där åt jag utmärkt västerländsk mat på det lilla Café de Paris, som låg på tredje våningen i ett av husen på matgatan. Passade också på att ta en liten promenad ner vid sandstränderna, som imponerar i en stad som Hong Kong, men fortfarande har svårt att mäta sig med Medelhavet (eller ens med Skåne för den delen).
Åt också malaysiskt, sushi och dim-sum vid olika tillfällen - Hong Kong är inte på något sätt den billigaste staden att leva i, men standarden är generellt mycket hög och mat är ofta mycket prisvärd.
Personen i disken där man ansöker om visum var det oförskämdaste biträde jag någonsin mött, och det verkar som att Hong Kong har ett rykte om att det är så generellt. Servicen är dock fortfarande rimligt snabb. Jag misstänker att ett skäl kan vara att ganska många försöker att fuska eller använda falska eller normalt ogiltiga dokument för att få arbetstillstånd eller business-visum till Kina. Det är något som blivit mycket svårare på senare år, men lika svårt är att förstå Kinas visumpolicy, som verkar ändras från månad till månad.
Efter återkomst till fastlandet via Shenzhen (flyget var försenad så jag nådde Peking 03.30 på onsdagsmorgonen) gick jag tappert och arbetade morgonen efter.
Jag hade missuppfattat termen arbetsvisum, och inte tidigare insett att man måste ordna ett uppehållstillstånd så snart man kommer tillbaka till Kina för att kunna åka ut igen. Så blev det ganska stressigt, men idag står jag med uppehållstillstånd, redo att åka till Kambodja, en hälsokontroll och några gråa/vita hårstrån rikare.
På söndag bär det av. Jag ska hinna packa och ordna några småsaker till kameran, men orosmomenten är borta, och jag är redo att åka iväg :)
fredag 27 maj 2011
Banker och taxi
Jag har under två dagar roat mig med irrvägar i den kinesiska byråkratin.
Först några ord om en organisation som verkligen fungerar riktigt bra - In- och utresekontoret, som ansvarar för att förnya visum och liknande. Korta köer, utmärkt information och service, om än lite väl stränga krav (vilket de knappast själva kan hjälpa). Det enda de inte lyckats med är ett fungerande kölappssystem. I stället har det satsat på ett system där numrena inte visas någonstans, utan i första hand ropas upp på kinesiska i högtalare vars ljud försvinner i ett sorl av röster, och där det betyder att man ska gå och ställa sig i en (kort) kö då ens nummer ropas upp. Lyckligtvis behövs det knappt eftersom köerna är så korta.
Banker (och då speciellt ICBC) har jag dock inga speciellt positiva erfarenheter med dessa dagar. För det första får man ofta vänta cirka en halvtimme på att få betjäning (ungefär som på många banker i Sverige), men därefter fick jag vänta en dryg halvtimme på att få ett konto uppsatt. C:a 15 minuter ägnades åt att damen i disken skulle korrekturläsa, och åter korrekturläsa mitt namn, och leta upp kollegor (3 stycken) som kunde korrekturläsa mitt namn i datorsystemet (det var rätt från början och blev rätt till slut). Slutresultatet blev att hon tappade fokus, och matade in mitt passnummer fel i systemet i stället, något som jag tyvärr inte upptäckte förrän jag redan var hemma. Två ytterligare besök till banken och åtskilliga stämplar från ansvarig manager och övermanager så var i alla fall mitt passnummer rätt, och jag har ett konto som borde fungera.
Jag fick också spendera två besök för att få ett "du-har-pengar-på-banken-bevis", som lustigt nog inte är detsamma som ett kontoutdrag (vilket jag fick på den första banken jag frågade efter det på, ganska förståeligt faktiskt).
Ett "du-har-ett-pengar-på-banken-bevis" (också kallat begränsad kreditprövning) är i stället ett fint papper med bankens stämpel på där det står hur mycket pengar du har på banken i fråga (ganska likt ett kontoutdrag om du frågar mig) med en ytterligare finess att det finns en möjlighet att låsa pengarna på kontot (vilket man inte behöver för att förlänga ett visum) som man får till det facila priset av 50 kr. Pengarna kommer väl till användning då banken ska köpa in lite ny röd stämpelfärg, något som jag tror är det som strax efter papper har den största åtgången på kinesiska banker.
Ett "du-har-ett-pengar-på-banken-bevis" med pengar som motsvarar 700 kr eller $100 per dag visumet ska förlängas krävs för att förlänga ett turistvisum i Kina nuförtiden. Och visst har Kina blivit dyrare, men inte så dyrt att det krävs 700 kr per dag för att leva här. 2-400 kr hade varit rimligare.
Slutligen irriterar jag mig på taxibilar, som i rusningstid (och i vissa områden) är extremt ovilliga att ta upp icke-kineser (eller icke-kinesliknande västerlänningar). Jag misstänker att en del har dåliga erfarenheter med folk som inte vet eller kan förklara vart de ska, men det är ändå en dålig vana som förhoppningsvis ändras inom något årtionde.
Först några ord om en organisation som verkligen fungerar riktigt bra - In- och utresekontoret, som ansvarar för att förnya visum och liknande. Korta köer, utmärkt information och service, om än lite väl stränga krav (vilket de knappast själva kan hjälpa). Det enda de inte lyckats med är ett fungerande kölappssystem. I stället har det satsat på ett system där numrena inte visas någonstans, utan i första hand ropas upp på kinesiska i högtalare vars ljud försvinner i ett sorl av röster, och där det betyder att man ska gå och ställa sig i en (kort) kö då ens nummer ropas upp. Lyckligtvis behövs det knappt eftersom köerna är så korta.
Banker (och då speciellt ICBC) har jag dock inga speciellt positiva erfarenheter med dessa dagar. För det första får man ofta vänta cirka en halvtimme på att få betjäning (ungefär som på många banker i Sverige), men därefter fick jag vänta en dryg halvtimme på att få ett konto uppsatt. C:a 15 minuter ägnades åt att damen i disken skulle korrekturläsa, och åter korrekturläsa mitt namn, och leta upp kollegor (3 stycken) som kunde korrekturläsa mitt namn i datorsystemet (det var rätt från början och blev rätt till slut). Slutresultatet blev att hon tappade fokus, och matade in mitt passnummer fel i systemet i stället, något som jag tyvärr inte upptäckte förrän jag redan var hemma. Två ytterligare besök till banken och åtskilliga stämplar från ansvarig manager och övermanager så var i alla fall mitt passnummer rätt, och jag har ett konto som borde fungera.
Jag fick också spendera två besök för att få ett "du-har-pengar-på-banken-bevis", som lustigt nog inte är detsamma som ett kontoutdrag (vilket jag fick på den första banken jag frågade efter det på, ganska förståeligt faktiskt).
Ett "du-har-ett-pengar-på-banken-bevis" (också kallat begränsad kreditprövning) är i stället ett fint papper med bankens stämpel på där det står hur mycket pengar du har på banken i fråga (ganska likt ett kontoutdrag om du frågar mig) med en ytterligare finess att det finns en möjlighet att låsa pengarna på kontot (vilket man inte behöver för att förlänga ett visum) som man får till det facila priset av 50 kr. Pengarna kommer väl till användning då banken ska köpa in lite ny röd stämpelfärg, något som jag tror är det som strax efter papper har den största åtgången på kinesiska banker.
Ett "du-har-ett-pengar-på-banken-bevis" med pengar som motsvarar 700 kr eller $100 per dag visumet ska förlängas krävs för att förlänga ett turistvisum i Kina nuförtiden. Och visst har Kina blivit dyrare, men inte så dyrt att det krävs 700 kr per dag för att leva här. 2-400 kr hade varit rimligare.
Slutligen irriterar jag mig på taxibilar, som i rusningstid (och i vissa områden) är extremt ovilliga att ta upp icke-kineser (eller icke-kinesliknande västerlänningar). Jag misstänker att en del har dåliga erfarenheter med folk som inte vet eller kan förklara vart de ska, men det är ändå en dålig vana som förhoppningsvis ändras inom något årtionde.
måndag 23 maj 2011
Frisbee
I helgen deltog vi i kinesiska öppna Ultimate frisbee-mästerskapen. Det har blivit en ganska stor turnering, och den har gången var det hela 21 lag som deltog (16 kinesiska och 5 "internationella", och vi hade sammanlagt tillgång till hela 7 frisbee-planer (en fotbollsplan kan normalt delas i två planer eftersom Ultimate-planen är smalare än en fotbollsplan (c:a 30-35 m).
Många av de som var med i laget när jag var i Kina för mellan 3 och 5 år sedan var kvar, men av de är det många som inte är i alls samma form som de var då (speciellt fysiskt) och som inte tränar frisbee regelbundet.
De internationella lagen spelade en separat öppen turnering, medan de kinesiska lagen spelade en egen turnering där som mest 2 av 7 spelare på planen får vara utländska. Hong Kong räknas här till Kina, och de lyckades också att vinna det kinesiska mästerskapen, men Tianjin som god tvåa. Jag tror faktiskt att alla spelare i båda finallagen var kineser, men i Hong Kong finns det också ganska gott om västerländska spelare som inte var med i den här turneringen.
I den internationella turneringen var det två Peking-lag i finalen, vilket var lite synd för spänningen, och Peking 1 vann ganska lätt mot Peking 2.
Det gick inte speciellt bra för oss totalt, och jag tror faktiskt tillslut att vi bara vann en match av 7, men det var ytterligare 3 matcher där vi kände att vi var rätt jämna med moståndet, och vi hade också generellt motståndare bland de 8 bästa lagen i turneringen av totalt 16, eftersom vi var seedade ganska högt.
Min kropp kändes bra under turneringen, och trots att vi hade 6 västerländska spelare fick jag spela ganska mycket, utan att jag kände att det gick ut över någon annan. Jag har inte spelat nästan alls under två år, men jag har redan hunnit träna 4 gånger i Peking, och jag känner att det börjar gå bättre igen både med kastandet och kroppen.
Många av de som var med i laget när jag var i Kina för mellan 3 och 5 år sedan var kvar, men av de är det många som inte är i alls samma form som de var då (speciellt fysiskt) och som inte tränar frisbee regelbundet.
De internationella lagen spelade en separat öppen turnering, medan de kinesiska lagen spelade en egen turnering där som mest 2 av 7 spelare på planen får vara utländska. Hong Kong räknas här till Kina, och de lyckades också att vinna det kinesiska mästerskapen, men Tianjin som god tvåa. Jag tror faktiskt att alla spelare i båda finallagen var kineser, men i Hong Kong finns det också ganska gott om västerländska spelare som inte var med i den här turneringen.
I den internationella turneringen var det två Peking-lag i finalen, vilket var lite synd för spänningen, och Peking 1 vann ganska lätt mot Peking 2.
Det gick inte speciellt bra för oss totalt, och jag tror faktiskt tillslut att vi bara vann en match av 7, men det var ytterligare 3 matcher där vi kände att vi var rätt jämna med moståndet, och vi hade också generellt motståndare bland de 8 bästa lagen i turneringen av totalt 16, eftersom vi var seedade ganska högt.
Min kropp kändes bra under turneringen, och trots att vi hade 6 västerländska spelare fick jag spela ganska mycket, utan att jag kände att det gick ut över någon annan. Jag har inte spelat nästan alls under två år, men jag har redan hunnit träna 4 gånger i Peking, och jag känner att det börjar gå bättre igen både med kastandet och kroppen.
fredag 20 maj 2011
3 korta historier från Kina
Att prata bredvid mun
När vi skulle hyra lägenhet fick jag återigen vara med om den otroligt dåliga vanan många kineser har att prata med "kinesen i sällskapet" om man är en grupp med västerlänningar i sällskapet, även om det är väl medvetna om att sagda västerlänning talar kinesiska.
Antagligen härstammar denna vana både från att många är ovana vid att träffa västerlänningar, och har en idé om att västerlänningar inte förstår sig på kineser eller inte kan kinesiska.
Vid ett tillfälle tog jag tag i det lite och sa till mäklaren att han skulle prata med mig i stället för någon annan.
Ordning
Jag försökte att leta efter några böcker i Xidans bokhandel idag.
När vi var i Peking förra gången hade precis den nya bokhandeln Disanji, som kom med tre stora innovationer till den kinesiska bokmarknaden.
1. Inte statsägd
2. En modern butik som påminner lite om en skivbutik i stället för en bokhandel från 70-talet
3. Böckerna står sorterade (t.ex. i bokstavsordning på författarnamnet) på hyllorna
Disanji fick stänga efter ekonomiska problem. Ett viktigt skäl var säkert att de statsägda bokhandlarna har monopol på försäljnigen av många läroböcker, men Disanji sänkte också priserna rejält under listpriserna vid öppningen och förlorade antagligen allt för mycket pengar med dessa lockpriser under sin startperiod.
Idag kunde jag i alla fall inte hitta en ganska modern och känd bok i Xidan, och passade då samtidigt som expiditen letade fram den på en av bästsäljarborden på att fråga om det fanns någon ordning bland böckerna. Svaret blev nej!
Jag observerade också en man som satt med korslagda ben på golvet i bokhandeln och sov.
Ett experiment
I den kinesiska tunnelbanan ska man liksom på flygen lägga väskan på ett band för säkerhetskontroll.
Ett intressant experiment är att se hur stor väska man kan ta sig igenom spärren med utan att lägga väckan på bandet.
När vi skulle hyra lägenhet fick jag återigen vara med om den otroligt dåliga vanan många kineser har att prata med "kinesen i sällskapet" om man är en grupp med västerlänningar i sällskapet, även om det är väl medvetna om att sagda västerlänning talar kinesiska.
Antagligen härstammar denna vana både från att många är ovana vid att träffa västerlänningar, och har en idé om att västerlänningar inte förstår sig på kineser eller inte kan kinesiska.
Vid ett tillfälle tog jag tag i det lite och sa till mäklaren att han skulle prata med mig i stället för någon annan.
Ordning
Jag försökte att leta efter några böcker i Xidans bokhandel idag.
När vi var i Peking förra gången hade precis den nya bokhandeln Disanji, som kom med tre stora innovationer till den kinesiska bokmarknaden.
1. Inte statsägd
2. En modern butik som påminner lite om en skivbutik i stället för en bokhandel från 70-talet
3. Böckerna står sorterade (t.ex. i bokstavsordning på författarnamnet) på hyllorna
Disanji fick stänga efter ekonomiska problem. Ett viktigt skäl var säkert att de statsägda bokhandlarna har monopol på försäljnigen av många läroböcker, men Disanji sänkte också priserna rejält under listpriserna vid öppningen och förlorade antagligen allt för mycket pengar med dessa lockpriser under sin startperiod.
Idag kunde jag i alla fall inte hitta en ganska modern och känd bok i Xidan, och passade då samtidigt som expiditen letade fram den på en av bästsäljarborden på att fråga om det fanns någon ordning bland böckerna. Svaret blev nej!
Jag observerade också en man som satt med korslagda ben på golvet i bokhandeln och sov.
Ett experiment
I den kinesiska tunnelbanan ska man liksom på flygen lägga väskan på ett band för säkerhetskontroll.
Ett intressant experiment är att se hur stor väska man kan ta sig igenom spärren med utan att lägga väckan på bandet.
torsdag 19 maj 2011
Förändring
Det gör så mycket att komma till en ny miljö. Det finns många saker som jag saknar från Sverige nu, eftersom jag flyttat fram och tillbaka. Men samtidigt finns det många intryck och aktiviteter som ersätter det jag saknar.
Sverige är litet, så det mesta finns nära. Men det mesta är inte alltid så mycket, och det man letar efter finns inte alltid.
Peking är stort, så mycket ligger långt bort. Men mycket är väldigt mycket, så oavsett vad man letar efter finns det någonstans.
Redan efter två veckor i Peking har jag hittat gott om aktiviteter. Jag försöker att hitta en kinesiskalärare. Jag spelar go minst en gång i veckan. Jag spelar frisbee två gånger i veckan. Och jag letar efter någon mer aktivitet som har med litteratur att göra, en bokcirkel kanske. Och så vill jag hitta en fotoklubb. Det finns någonstans.
Vi har också en lägenhet som är ganska lugn och trevlig, och tillräckligt stor för oss, även om den är mindre än den vi hyrde i Sverige. Kanske något att tänka på när jag kommer tillbaka till Sverige.
Just nu finns det egentligen bara två små saker som jag retar mig på.
Visum - det har helt enkelt blivit otroligt mycket dyrare och svårare att få ett 6-månadersvisum till Kina, kanske uppemot 4-5000 kr. Kanske är det något jag bara borde acceptera och betala, men det gör ändå att jag känner att jag inte riktigt är välkommen här.
Rastlösheten - efter att jag kom till Peking har rastlösheten över att inte ha någon fast punkt (ett jobb) på vardagarna så sakta börjat krypa in över mig. Det var lättare i Nepal då jag var ute och vandrade och hade en fast rutin för varje dag. Det kommer att bli lättare i Kambodja som jag åker till på fotokurs i mitten av juli.
Jag får återkomma med hur jag lyckas lösa dessa små bryderier.
Sverige är litet, så det mesta finns nära. Men det mesta är inte alltid så mycket, och det man letar efter finns inte alltid.
Peking är stort, så mycket ligger långt bort. Men mycket är väldigt mycket, så oavsett vad man letar efter finns det någonstans.
Redan efter två veckor i Peking har jag hittat gott om aktiviteter. Jag försöker att hitta en kinesiskalärare. Jag spelar go minst en gång i veckan. Jag spelar frisbee två gånger i veckan. Och jag letar efter någon mer aktivitet som har med litteratur att göra, en bokcirkel kanske. Och så vill jag hitta en fotoklubb. Det finns någonstans.
Vi har också en lägenhet som är ganska lugn och trevlig, och tillräckligt stor för oss, även om den är mindre än den vi hyrde i Sverige. Kanske något att tänka på när jag kommer tillbaka till Sverige.
Just nu finns det egentligen bara två små saker som jag retar mig på.
Visum - det har helt enkelt blivit otroligt mycket dyrare och svårare att få ett 6-månadersvisum till Kina, kanske uppemot 4-5000 kr. Kanske är det något jag bara borde acceptera och betala, men det gör ändå att jag känner att jag inte riktigt är välkommen här.
Rastlösheten - efter att jag kom till Peking har rastlösheten över att inte ha någon fast punkt (ett jobb) på vardagarna så sakta börjat krypa in över mig. Det var lättare i Nepal då jag var ute och vandrade och hade en fast rutin för varje dag. Det kommer att bli lättare i Kambodja som jag åker till på fotokurs i mitten av juli.
Jag får återkomma med hur jag lyckas lösa dessa små bryderier.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)